Hagainitiativet: Den dyraste klimatpolitiken är den som inte blir av

Debattartikel

Den dyraste klimatpolitiken är den som inte blir av

Sommarens extremvärme i Europa beräknas kunna kosta EU:s ekonomi 180 miljarder euro. Trots det handlar den politiska klimatdebatten fortfarande mest om vad det kostar att ställa om. Mer sällan vad det kostar att låta bli, skriver Hagainitiativet.

Klimatförändringarna håller på att utvecklas till en av vår tids största ekonomiska risker. För företag handlar det om råvarubrist, produktionsstopp, störda transporter, högre försäkringskostnader och osäkra investeringar. För hushållen påverkas matpriser, energikostnader, fastighetsvärden och försäkringspremier. För staten handlar det om förstörd infrastruktur, krisberedskap, vårdkostnader och ett växande behov av klimatanpassning.

Det är kostnader som sällan finns med när klimatpolitikens prislapp diskuteras. Ju tidigare klimatomställningen görs desto lägre blir kostnaden.

Hagainitiativets nya rapport lyfter fram att uteblivna klimatåtgärder redan får ekonomiska konsekvenser. I Sverige ökade försäkringsbranschens skadekostnader för fastigheter från 1,6 miljarder kronor 2015–2019 till 4,2 miljarder 2020–2024, en ökning med 162 procent.

Extremväder slår långt utanför den plats där själva katastrofen inträffar. När skyfallen i Västernorrland 2025 skadade järnvägen, påverkades godstrafiken i nord–sydlig riktning. Drabbade företag fick hantera försenade insatsvaror, dyrare transporter, lageruppbyggnad, produktionsbortfall och, i vissa fall, produktionsstopp. Det visar hur klimatförändringarnas konsekvenser sprids genom hela ekonomin.

Riksbanken har konstaterat att en tidig och ordnad omställning innebär betydligt lägre kostnader för det finansiella systemet än en försenad omställning.

Europeiska miljöbyrån har beräknat att de direkta ekonomiska förlusterna till följd av väder- och klimatrelaterade extremhändelser i EU uppgick till omkring 822 miljarder euro mellan 1980 och 2024. De fyra senaste åren i statistiken, 2021–2024, hör samtliga till de fem år som haft högst årliga förluster sedan 1980.

Internationella beräkningar pekar på ännu större långsiktiga risker. I ett scenario där världen går mot tre graders uppvärmning uppskattas den kumulativa globala BNP:n fram till år 2100 kunna bli 15–34 procent lägre, jämfört med om uppvärmningen begränsas till under två grader.

Kostnaden för klimatåtgärder måste jämföras med kostnaden för att inte agera, inte med noll, så som debatten påskiner till stor del idag.

För att begränsa klimatförändringarnas kostnader och stärka Sveriges ekonomiska motståndskraft behöver politiken agera på fem områden:

1. Genomför åtgärder och håll fast vid en hög klimatambition. Tidigare utsläppsminskningar begränsar både klimatriskerna och kostnaderna för framtida klimatanpassning. Styrmedel måste därför ge en tydlig riktning över flera mandatperioder.

2. Stresstesta statsbudgeten mot klimatrisker. Addera klimatförändringar och fossilberoende i finansdepartementets analyser av hur offentliga finanser påverkas. Klimatrisker är också finanspolitiska risker.

3. Stöd innovation och utvecklingen av nya marknader. Sverige har företag och teknik som kan bidra både till minskade utsläpp och ökad motståndskraft. Innovation inom exempelvis klimatriskförsäkringar, hållbara drivmedel, byggmaterial med låg klimatpåverkan och klimatresistenta grödor behöver kunna skalas upp.

4. Stärk Sveriges klimatanpassning. De nationella klimatanpassningsplanerna behöver tydligare mål, regelbunden uppföljning, bättre samordning och långsiktig finansiering. Att förebygga skador är billigare än att återuppbygga efteråt.

5. Förbättra beredskapen för gränsöverskridande klimatrisker. Klimatförändringarnas effekter påverkar geopolitisk stabilitet, handel, försörjningskedjor, den byggda miljön och livsmedelssäkerhet. EU och Sverige som nation behöver därför stärka sin förmåga att identifiera, analysera och hantera gränsöverskridande klimatrisker.

Frågan är inte om vi har råd, frågan är om vi har råd att låta bli. Att skjuta upp investeringar i klimatomställningen kan på kort sikt framstå som en besparing i statsbudgeten. Men i verkligheten skjuts kostnaderna på framtiden och de växer ju längre omställningen dröjer. Att ställa om är det ekonomiskt ansvarsfulla valet.

Ylva Wessèn, koncernchef, Folksam
Simone Margulies, vd och koncernchef, Axfood
Tobias Narvinger, vd, Stena Recycling Sverige
Kathrine Löfberg, styrelseordförande, Löfbergs
Roland Nordin, vd, Övik Energi
Mikael Åslund, vd och koncernchef, JM
Arjan Wiertz, vd, Coca-Cola Europacific Partners Sverige
Per Arfvidsson, vice vd, Lantmännen
Nina Ekelund, ordförande, Hagainitiativet